Här kommer ett inlägg som inte alls passar in i min blogg överhuvudtaget. Men jg har en del tankar som flyger runt om just förskola och förskolepersonal. Läs gärna igenom detta (ganska långa) inlägg och skriv en kommetnar om vad du tycker om om det jag skriver stämmer eller inte, vem vet, du kanske har bättre åsikter och tankar än vad jag har om detta!


Efter denna veckan jag haft på en förskoleklass tillsammans med min utbildning och ett vaket sinne har jag nu sett, vad jag tror kan vara, problemet varför barn växer upp till bråkiga och deprimerade tonåringar. De barn som kommer från en trasig familj löper extra stor risk då de inte får någon uppmärksamhet varken hemma eller på förskolan/skolan. Alla barn ska bli sedda i skolan, inte bara som den där bråkiga pojken som man alltid ska skälla på, utan man ska även ses som den där pojken som kanske har lite för mycket sping i sig och som kanske behöver en extra tillsägelse men likväl är en lika underbar människa för det! Jag vet inte om personalen inte har tid eller om de helt enkelt inte har någon passion kvar och helt enkelt inte bryr sig om att deras jobb handlar om riktiga människor där man ska lägga grunden för resten av deras självbild och värderingar men personalen jag sett på min praktikplats bryr sig inte om individerna överhuvudtaget. De är bara där för att lära ut, och alla barn ska följa den här ramen och fungerar det inte på det vanliga sättet ska man skälla på dom tills dom förstår.

Kanske är det så att det har blivit såhär för att personalen i grund- och förskola ofta är äldre kvinnor som tar pension om en tio år eller så och som hra en föråldrad syn om hur pedagogik och barnens utvecklig går till? Det är nog så det är tyvärr.

Jag har hurmånga klockrena exempel som helst på när kläasslärarna skällt på barnen och gett dom tillsägelser utan att det är nödvändigt. Jag har sett hur man försöker få de lite stökigare barnen att bli tysta och "snälla" (för man är nämligen dum om man hörs och syns och har svårt för att sita still) genom att skälla på dom, alla barn är okoncentrerade i olika stadier i deras utveckling då annat går före. Det är väl ingenting man behöver skäll för?

Själv har jag "tyglat" de två bråkigaste och besvärligaste pojkarna på bara några dagar(någorlunda i alla fall). Och jag har inte skällt på dom en enda gång! visst,jag har gett dom tillsägelser men jag har även varit känslig och lyhörd och sett deras behov. De har varit envisa och vägrat saker emn jag har varit lika envis och satt gränser och visat vad jag går för, och därför har de en respekt för mig.

Någonting annat jag märkt är att lärarna inte bryr sig om att hjälpa barnen att lösa konflikter. Ett exempel: efter bara en dag eller två var jag rastvakt och såg ett slagsmål på skolgården mellan två stycken i åttaårsålder. Jag grep imellan och drog isär dom och sedan sa jag till den ena pojken "man får inte slåss!!!" han svarade att det skiter väl fan han i, varför ska jag bry mig om det? Sedan kom ett annan rasvakt och hjälpte mig varav jag gick därifrån då jag inte kände de barnen. Rastvakten sa bara till barnen att de skulle säga förlåt till varandra sen var det löst. Tror hon, på fullaste allvar, att barnen har fått gränser satta av henne nu och att de förstår att det ör fel. NEJ! det är klart dom inte förstår det. Man måste diskutera mer värdegrundssnack och ett förlåt är ingenting värt om det är framtvingat. Barnen har ju lärt sig vad de ska säga och göra för att lärarna ska gå ifrån bråket, och det är så mobbning skapar eftersom man ser att fröknarna ändå inte bryr sig när man slåss.

Nej, jag har fåttmycket att tänka på och sett från klarhet till klarhet hur man tystar ner pratiga barn (genom att inte låta dom svara på frågor på lektionen), hur man sänker ner deras självkänsla i botten (jag får ju skäll hela tiden, jag är värdelös) och att få höra att man är dum hela tiden, att hela tiden få skulden för något bråk bara för att "det alltid brukar vara han/hon som börjar brpken" när kanske bara hälften av alla anklagelser man får stämmer. Nu förstår jag varför ungdomar är rastlösa, skoltrötta och deprimerade. Nu förstår jag hur ungdomar förstår att det inte är något fel att slåss (bara man säger ett fejkat förlåt så är allt ur världen). Sorgligt nog är väl denna skola inte unik av detta slag, såhär ser det väl tyvärr ut på de flesta låg och mellanstadieskolor runt om i landet.

Det jag inte förstår är varför man utbildar sig till lärare om man inte bryr sig om individerna utan bara om att lära ut (för det kan väl inte vara lönen som lockar?) och jag förstårför mitt liv inte varför man tror att det man lärde sig för femtio år sedan håller idag.