Jag faschineras över människor som invandrar till Sverige i vuxen ålder. Det är så mycket jag vill diskutera, fråga och veta. Hur levde dom i sitt hemland? Gick de i skolan? Hade de många vänner? Vad kunde man göra på fritiden? Hur var det att växa upp? Hur kom det sig att de hamnade i just Sverige och hur tycker dom att de blir bemötta? Hur var deras kultur? Vad saknar de? Vad är skönt att slippa? Var de rika? Hur såg färden hit ut - var den svår, lång? Vad var anledningen att de valde att flytta från sitt eget land - svält, fattigdom, diktatur, krig eller drömmen om ett bättre liv, en bättre utbildning? Har de någonsin ångrat sig? Hur tänker de om Sverige - en plats att vistas i tillfälligt, att anpassa sig till? Och varför tänker de så? Vad har de för drömmar och vad hade de för drömmar, eller hade de möjlighet att ha drömmar(ingen kan ju förbjuda en att ha drömmar men man har större eller mindre chans att uppfylla sina drömmar beroende på om man är en medelsvensson i Sverige, en hemlös flicka i Kina eller ett barnhemsbarn i Kongo)? Hur var det att växa upp i Pakistan, Somalia, Thailand eller Bosnien?
Vad tror dom är lösningen på segregationsproblemen vi har i Sverige, vad är lösningen på alla problem?

Tänk om man tar vara på alla tusen personers olika ursprung, erfarenheter, kunskaper och kulturer på rätt sätt. Och satsar resurser på att läka trasiga själar som flytt med rädsla för sitt liv. Vilka möjligheter det skulle funnits, vilka städer som skulle kunna byggas fram, vilken kärlek som skulle kunna spridas till alla människor i samhället. Hjälper man människor till en bra utbildning, att förstå det svenska samhället, språket, kulturen och samtidigt respektera allas ursprung så tror jag vi skulle kunna leva i en fantastisk plats med fantastiska möjligheter för alla!
Vad tror ni?